A Pathetic Way Of Denial - Whether 'tis nobler in the mind to suffer

Min dator har somnat in!
Med andra ord är den enda tillgång till internet min skoldator, där det enda roliga som förvaras bland kalkyler och rapporter är spelen som man ändå förlorar på varje gång. Ba yes!
Jag lovar, om jag någon gång möter skaparen till Linux lovar ja på allt jag äger att fråga honom hur han kan gå omkring på dagarna, vetandes att hans operativsystem och skollagarna tär sönder oss ungdomar både under och efter skoltid: säg mig, hur kan du leva med dig själv?

Som ni kanske fattat har jag massor att spruta över er, men som man säger: allting kan gå itu, men mitt hjärta med virus går allt i tusen bitar!

Problem skall lösas!

När jag väl öppnade min lägenhet kände jag doften av cigaretter och klibbig, söt vodkamix. Tomflaskor och burkar står lite överallt här i min lilla etta. Jag andas in doften och hoppas på att något mirakel ska hända eller att en snilleblixt ska blinka till. Inget händer.
Sen Linnea mystiskt försvann (ljudlöst och genomsynligt) från Hemköp ifrån mig, Johanna och hennes pojkvän verkar ingen riktigt veta vart hon befinner sig.
Ooh, vill kräkas när jag tänker mig vilka saker man skulle kunna lura i en frysande, stenfull flicka på arma 17år en kväll som denna.

Jag är dum som tror att jag kan dricka massa goda drinkar utan att hamna i den eviga dimman.
Trots att jag älskar att vara i den täta rosa dimman som doftar sött och sliskigt och smakar både självsäkerhet och lycka känner jag nu eftersmaken som inte alls är lika smaskig att smaka på: ångetst och en andedräkt som ger avgaser från gammal stawberry daquari.

Men trots kvällens rabalder hade den sina fina stunder, jag är trots allt tre bärs rikare en vodka fattigare.
Nu ska jag somna (läs: ligga orolig, vaken) ensam i mina stora säng eftersom varken Johanna eller Linnéa finns här vid min sida, jag lämnar mobilen påslagen och dörren öppen.
På porten till mitt lägenhetshus står det "Kära grannar (...) min vän har tappat bort sin mobil och kan därför inte nå mig, så jag uppskattar om ni låter dörren stå öppen så hon kan ta sig in till mig (...) / Evelina, våning 5.
Ps. Gott nytt år!" med ett hjärta som punkt under utropstecknet. Det borde väl ändå få dem att mjukna.. eller?

Fan vilken sick och förvirrad vecka det här har varit! om 5 dagar är det julafton och jag har fortfarande en miljon saker jag måste göra, klassiskt evelina: alltid göra saker i sista stund. Det känns som jag sakta men säkert drunknar, berusad av glögg och lussebullar i all denna julstress, samtidigt som jag har ännu mer att göra i skolan. Shit, tycker lärare borde ge oss elever en break såhär i juletider men istället höjer de liksom skatten och gör som den danske kungen gjorde när han tog över visby: men istället för att fylla tunnor med guld under tre dagar (annars bränns visby ned) så kör lärarna på "skolarbeten ska in innan julovet (annars får du IG damen)" med en lömsk blick. Det värsta är att de faktiskt lyckas skrämma mig.

Jag kliver innanför dörren och slås av dofter: aromer av snöblött trä, eld och rök flyger omkring i huset. Även fast vi eldar för att hålla värmen smyger sig kylan utifrån omkring en, tårna är stela och kalla men ändå finns känslan av att vara hemma som en skyddade mur av värme omkring mig.

Idag var jag ute och jag slogs av hur vackert det är. Jag tittade mig omkring och såg hur träden tyngdes ned av glittrande snö och hur trädtopparna glittrade som rosa glitter av den puderrosafärgen som solnedgången gav. Jag andades in den kalla luften, kände kylan frysa mina lungor och den tanke som slog mig var att jag hade glömt kameran hemma. Fan!
Jag vandrade hem med rosiga kinder och kände att det är dagar som denna som gör att jag pallar vintern! Update: Jag måste fortfarande inhandla ett par termotights.

Resten av dagen har spenderats med släkten, kortspel och blandning av kaffedrinkar. Irish coffee och kaffe med glass. Happy day!

Jag har på senare tid insett att facebook inte framhäver vem jag är på rätt sätt, och eftersom det inte finns någon annanstans att skriva så har jag nu bestämt mig för att ge mig in i detta bloggträsk som jag aldrig riktigt tyckt om.
Anledningen till att jag ogillar bloggträsket är för att man lätt delas in i kategorin "bloggare", det låter hemskt. Som att kalla en tjej med rött och svart hår för "rockare", vilket bara är korkat. Bara för att man har svart och rött hår betyder inte det att man ska delas in i en viss kategori. Livet är alldeles för kort för att ha förutfattade meningar eller fördomar people! Men att vara en "bloggare" och att behöva jämföras med Kisse och hennes sjuka ideal är något jag länge velat undvika, men eftersom jag och Kisse är så olika man kan bli så ska jag jag nog aldrig behöva råka ut för det heller. Kissie skulle väl aldrig för den delen vilja bli jämförd med en tjej som målar sina läppar röda, sina ögon med eyeliner och har en fräkning, septumprydd näsa heller. Well, lucky me I guess!